mathildaabroden

Va kvar på samma plats, men jag har kämpat och slitigt, jag vet att det blir bättre men det känns inte hittills.
Jag fastnar i tankar och försöker ta mig loss, när jag tänker på dagen någonting hände mellan oss.
Men nu vet jag vart du står och jag behöver dig inte, vi bröt av våra band och dom gick av på mitten.
Jag har kastat våra bilder, jag har saknat och glömt, att det var du och jag mot världen som kämpas till dötts.
Du högg mig i ryggen, va vad det som hände? Jag menar du och jag, vi skulle jämt va bästa vänner.
Du har förändrats så mycket, jag vet knappt vem du är, vart tog den personen vägen som alltid fanns där?
Jag tror du vet vem du är, behöver inte säga namnet, du förlorade min tillit när du släppte min hand.
Och jag vet mycket väl att jag en dag kommer le, men när jag sitter här och skriver rinner tårarna ner.


När livet sviker är det är det bra att vara två.
Men ena halvan av mig slutade förstå,
att när en vän försvinner finns det inte mycket kvar.
Och jag glömmer dig mer för varje dag.


Men jag blev lämnad här, som tack för hjälpen. Vi gick skilda vägar, greppade tag i andras händer.
Jag försökte göra allt men det var du som gjorde fel. Löften om att bry sig som inte längre finns mer.
Va ärlig mot dig själv, va det såhär det skulle bli? I så fall trodde jag fel om hela dig och ditt liv.
Du var en ängel för mig så varför hände det här? Ett misstag som förändra allt, hela min värld.
Så klart jag vill vara vänner, men du ser att det inte går. För varje gång jag ser dig river du upp gamla sår.
Du har inte sagt förlåt, så jag kan inte ta emot det, och all skit som jag fick ta, du är fan inte värd det.
Vill du ha mig vid din sida får du börja med en sak, ge tillbaka mitt liv, för det var det som du stal.
Alla minnen stannar kvar och alla stunder som vi skratta, det var du och jag till döden, ville aldrig ha nån annan.




                                               ♥